Tre systrar

Ni är två fantastiska systrar. Ni finns alltid där för mig, Ni finns där när jag mår dåligt och när jag mår bra. Jag hade aldrig klarat att packa lägenheten igår utan er hjälp. Jag yrade runt och ni packade. Ni fixade och ordnade när mitt kaos var som störst i mitt huvud. Jag fattade inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt var allt klart. Den sista kartongen packad och den sista tavlan nedplockad. Under några timmar, som för mig var en evighet och en sekund, tog ni tag i det som skulle göras. I dag, när jag tänker efter, minns jag inte mycket av gårdagen. Vi kom dit, jag köpte pizza, vi åt, jag plockade lite här och där, sen åkte vi hem. Jag älskar er.

I dag har jag valt tapeter till min nya lägenhet. Det känns bra faktiskt. När jag var och tittade på lägenheten i tisdags, kändes det inte bra. Jag tyckte den var liten och ful. Men när jag åkte därifrån kom jag på att det hade nog inte spelat någon roll hur lägenheten sett ut, jag hade reagerat likadant ändå. Hela det här året har varit en enda lång resa in i mitt psyke. Jag har tappat räkningen på de gånger jag ställts inför situationer som jag trodde jag var mentalt  förberedd på, men som fått mig att reagera på ett totalt oförberett sett. Jag har under hela året känt mig tilltuffsad och golvad, men jag har bestämt mig att inte ligga kvar. När vi var mitt uppe i sjukdomen och trodde vi rest oss lite, kom det alltid ett nytt slag. Nu har det värsta hänt och jag kan inte göra annat än att börja kampen tillbaka. Jag känner att den har börjat och till och med kommit ett stycke. Jag har i tanken börjat möblera lägenheten och det känns ganska bra.

För ett par veckor sedan lyckade Martina repa hela framskärmen på min bil. Jag har inte lämnat in den ännu, så reporna är där hela tiden på höger sida. När jag klev ur bilen nyss och stängde dörren bakom mig, jag och Wendela har precis varit och handlat lite frukost, såg jag en bil med repor på höger sida. Lätt irriterad sa jag till Wendela "men vem i helvete har repat min bil på andra sidan också!". Wendela påpekade lungt "det där är inte din bil". Det är bra att ha sansade personer runt omkring när huvudet inte fungerar som det ska. Det är en mycket märklig känsla det där att inte fungera fullt ut. Jag riktigt känner tomrummet av de där som inte är hemma.

I morse hörde jag på radion om en poesifestival, som anordnats i Karlstad av en ung tjej. Hon fick frågan om hon var mycket intresserad av poesi. Hon svarade "inte speciellt, jag lika intresserad av poesi som av skor". Jag undrar om hon menade att skor är en självklarhet och poesi likaså, eller om skor är likgiltigt och poesi likaså, eller att skor helt enkelt är ointressanta och poesi likaså. Jag hoppas för hennes egen skull (hon har i alla fall anordnat en poesifestival) att det är det första.

För mig är skor mer än självklara. Jag har alltid älskat skor. Jag kan dessutom inte gå barfota, det gör förbaskat ont i fötterna. Så jag har alltid skor. Ibland även när jag badar på sommaren, man vet aldrig vad som finns därnere på botten av sjön. Jag kan gå länge i skoaffärer och prova. Bosse brukade följa med mig, han satte sig i ett hörn av affären. Gärna med full överblick, han var ju polis. Det var inte så att han inte tyckte om att följa med, han tyckte om att se mig prova skor. Men framförallt tyckte han det var viktigt att jag hittade just de där skorna som jag hade en bild av att jag skulle ha. Vi var olika där, för honom var målet viktigast, för mig vägen. Det är inte alltid så viktigt att finna just de där skorna, det viktiga är att prova alla som kanske passar. Det viktiga är att vägen blir meningsfull och kantad med upplevelser.  

För Imelda Marcos var det nog viktigast att köpa så många skor som möjligt. Kanske till och med så många som möjligt varje dag. Jag såg hennes skosamling i palatset i Manilla. Jag undrar vad hon skulle tycka om poesi.

Det skall bli värmebölja. De sa på radion att det skulle bli riktigt varmt till helgen. Skönt. I morse fick jag skrapa bilen. Jag har ju ingen motorvärmare längre. Det har jag inte berättat, men min motorvärmare i bilen slutade helt plötsligt att fungera. Först trodde jag det var fel på min hyrda motorvärmare, den där som bara jag i hela huset betalar för. Det gjorde mig lite irriterad att varje morgon finna att säkringen slagit av och att bilen var kall. Tänkte ringa de där förbaskade riksbyggen och klaga. Men när det hände samma sak på jobbet förstod jag att sladden var trasig. Jag kollade aldrig sladden utan kastade den, övertygad som jag var att den var trasig, den var ju helt vriden, tvinnad alltså. Så, ny sladd. Jag köpte först fel sort, så klart. Men det gick att byta, den rätta sorten kostade nästan hundra kronor mer. Bilen förblev kall. så antagligen är det motorvärmaren i bilen som är kaputt. Jag har inte förmått mig att ta den till verkstad ännu. Hoppas på värmebölja och vårvärme. För den delen spelar det inte så stor roll heller eftersom jag numera bor hos Wendela och där finns ingen motorvärmare, tror jag inte ialla fall.

Jag ska snart få en lägenhet i Sunne. Flyttar nog i början av maj. Det är snart. Jag har inte funderat på hur det ska gå att packa. Det är märkligt hur ont sorgen gör. Inte bara i hjärtat utan i hela kroppen. Jag känner mig mörbultad både psykiskt och fysiskt. Undrar hur länge det ska göra så förbannat ont.