Skor
I morse hörde jag på radion om en poesifestival, som anordnats i Karlstad av en ung tjej. Hon fick frågan om hon var mycket intresserad av poesi. Hon svarade "inte speciellt, jag lika intresserad av poesi som av skor". Jag undrar om hon menade att skor är en självklarhet och poesi likaså, eller om skor är likgiltigt och poesi likaså, eller att skor helt enkelt är ointressanta och poesi likaså. Jag hoppas för hennes egen skull (hon har i alla fall anordnat en poesifestival) att det är det första.
För mig är skor mer än självklara. Jag har alltid älskat skor. Jag kan dessutom inte gå barfota, det gör förbaskat ont i fötterna. Så jag har alltid skor. Ibland även när jag badar på sommaren, man vet aldrig vad som finns därnere på botten av sjön. Jag kan gå länge i skoaffärer och prova. Bosse brukade följa med mig, han satte sig i ett hörn av affären. Gärna med full överblick, han var ju polis. Det var inte så att han inte tyckte om att följa med, han tyckte om att se mig prova skor. Men framförallt tyckte han det var viktigt att jag hittade just de där skorna som jag hade en bild av att jag skulle ha. Vi var olika där, för honom var målet viktigast, för mig vägen. Det är inte alltid så viktigt att finna just de där skorna, det viktiga är att prova alla som kanske passar. Det viktiga är att vägen blir meningsfull och kantad med upplevelser.
För Imelda Marcos var det nog viktigast att köpa så många skor som möjligt. Kanske till och med så många som möjligt varje dag. Jag såg hennes skosamling i palatset i Manilla. Jag undrar vad hon skulle tycka om poesi.
