Tre systrar

För ett par veckor sedan lyckade Martina repa hela framskärmen på min bil. Jag har inte lämnat in den ännu, så reporna är där hela tiden på höger sida. När jag klev ur bilen nyss och stängde dörren bakom mig, jag och Wendela har precis varit och handlat lite frukost, såg jag en bil med repor på höger sida. Lätt irriterad sa jag till Wendela "men vem i helvete har repat min bil på andra sidan också!". Wendela påpekade lungt "det där är inte din bil". Det är bra att ha sansade personer runt omkring när huvudet inte fungerar som det ska. Det är en mycket märklig känsla det där att inte fungera fullt ut. Jag riktigt känner tomrummet av de där som inte är hemma.

I morse hörde jag på radion om en poesifestival, som anordnats i Karlstad av en ung tjej. Hon fick frågan om hon var mycket intresserad av poesi. Hon svarade "inte speciellt, jag lika intresserad av poesi som av skor". Jag undrar om hon menade att skor är en självklarhet och poesi likaså, eller om skor är likgiltigt och poesi likaså, eller att skor helt enkelt är ointressanta och poesi likaså. Jag hoppas för hennes egen skull (hon har i alla fall anordnat en poesifestival) att det är det första.

För mig är skor mer än självklara. Jag har alltid älskat skor. Jag kan dessutom inte gå barfota, det gör förbaskat ont i fötterna. Så jag har alltid skor. Ibland även när jag badar på sommaren, man vet aldrig vad som finns därnere på botten av sjön. Jag kan gå länge i skoaffärer och prova. Bosse brukade följa med mig, han satte sig i ett hörn av affären. Gärna med full överblick, han var ju polis. Det var inte så att han inte tyckte om att följa med, han tyckte om att se mig prova skor. Men framförallt tyckte han det var viktigt att jag hittade just de där skorna som jag hade en bild av att jag skulle ha. Vi var olika där, för honom var målet viktigast, för mig vägen. Det är inte alltid så viktigt att finna just de där skorna, det viktiga är att prova alla som kanske passar. Det viktiga är att vägen blir meningsfull och kantad med upplevelser.  

För Imelda Marcos var det nog viktigast att köpa så många skor som möjligt. Kanske till och med så många som möjligt varje dag. Jag såg hennes skosamling i palatset i Manilla. Jag undrar vad hon skulle tycka om poesi.

Det skall bli värmebölja. De sa på radion att det skulle bli riktigt varmt till helgen. Skönt. I morse fick jag skrapa bilen. Jag har ju ingen motorvärmare längre. Det har jag inte berättat, men min motorvärmare i bilen slutade helt plötsligt att fungera. Först trodde jag det var fel på min hyrda motorvärmare, den där som bara jag i hela huset betalar för. Det gjorde mig lite irriterad att varje morgon finna att säkringen slagit av och att bilen var kall. Tänkte ringa de där förbaskade riksbyggen och klaga. Men när det hände samma sak på jobbet förstod jag att sladden var trasig. Jag kollade aldrig sladden utan kastade den, övertygad som jag var att den var trasig, den var ju helt vriden, tvinnad alltså. Så, ny sladd. Jag köpte först fel sort, så klart. Men det gick att byta, den rätta sorten kostade nästan hundra kronor mer. Bilen förblev kall. så antagligen är det motorvärmaren i bilen som är kaputt. Jag har inte förmått mig att ta den till verkstad ännu. Hoppas på värmebölja och vårvärme. För den delen spelar det inte så stor roll heller eftersom jag numera bor hos Wendela och där finns ingen motorvärmare, tror jag inte ialla fall.

Jag ska snart få en lägenhet i Sunne. Flyttar nog i början av maj. Det är snart. Jag har inte funderat på hur det ska gå att packa. Det är märkligt hur ont sorgen gör. Inte bara i hjärtat utan i hela kroppen. Jag känner mig mörbultad både psykiskt och fysiskt. Undrar hur länge det ska göra så förbannat ont.

Jag är i Stockholm, Älvsjö för att vara exakt, på konferens. Vi åkte bil hit, jag körde inte. Det var skönt. Peter, kollega och vän kör lungt och bra, man kan slappna av. Vi pratade om allt och lite till, minnen och gemensamma vänner, att ha och inte ha intressen, livet och livet, så som man gör när man åker bil. Vi stannade för att äta lunch, men vände i dörren. Det kändes inte bra, kallt och kalt. Nästa avfart, Kristinehamn och en jättebiff á la Lindström. In på macken för godis, men vi vände i dörren en gång till. Det kändes inte bra, det luktade för mycket. Jag vet att starka lukter smyger sig in i godiset och liksom smittar av sig. Nästa avfart. Karlskoga, ny mack med mindre lukt och bättre godis. Det är roligt att vara på resa med Peter. En gång för några år sedan stannade vi för lunch i Filipstad vid busstationens Sibylla. (Vi åkte en alternativ väg hem från Stockholm) Det var en minnesvärd historia, enda gången jag fått en totalt oätbar korv och mos.

Under middagen i kväll satt jag bredvid en kvinna från Jokkmok. Hennes man är same och är på väg till sommarbete med renarna. Det var intressant att höra om renägarliv. Jag frågad hur många renar de hade, men det talade man tydligen inte om. Jag berättade att mina farföräldrar var från Jokkmok och att det tydligen finns en Ulleniusväg där. Där bor jag, svarade hon.