Tre systrar

Idag har jag varit hos doktorn, och jo han var snygg OCH trevlig. Tyvärr skulle han göra en gastroscopi på mig och då kan jag lova att man inte visar sig från sin bästa sida. Först spruta de in ett bedövningsmedel i svalget som gav mig en hostattack och panikkänslor då jag knappt fick någon luft. Men de lugnade mig med att " du kan andas, det bara känns som du inte kan". Sedan får man lägga sig på sidan på en brits, snälla som de är får man ett slem, spott och kräkskydd. In med en gap/bitpropp, gap för att hålla upp munnen, bit för att ha något att bita i när det gör för djävla ont! Sedan rapade jag, slemmade och avslutade med lite kräks. Glädjande nog var mitt magsår läkt, kameran väl uppe igen så meddelade den snygge/snälle doktorn att det var okej att svära, vilket jag också gjorde, "det var det djävligaste, åh fy fan" är liksom det ända som finns i huvudet. Sa hej då till den snygge/snälle doktorn med hopp om att aldrig mer se honom!!Kram/ Martina

Nu har jag kommit hem! I natt sov jag för första gången i min nya lägenhet i min nya säng. Martina, Wendela, Mattias, Julia och jag lyckades i går med konststycket att få madrassen på plats i sägramen. Wendela och Julia låg under sängen, vi andra höll emot. Alla svor åt alla. Men tillslut låg den på plats utan att någon skadat sig. Däremot skadade jag mig på en hylla. Jag gjorde en klassiker, trampade på konsollen så hyllan slog emot mitt huvud med stor kraft. Jag var groggy ganska länge efter det och har fått en svagt gråblå bula ovanför tinningen. Det kändes ialla fall helt underbart att lägga sig i går kväll och än mer att vakna i morse.

Måndag morgon och mitt huvud känns så tungt..., eller nä inte så tungt kanske snarare tunt. Morgontröttheten gör tankarna tunna som läskpapper, de räcker nätt och jämt till, lyft benen över sängkanten! Men efter en snabb dusch som avslutas med iskallt vatten börjar jag fungera riktigt bra. Orkade till och med ta en morgondispyt med min älskade dotter. Bra eller dåligt? Tja jag iddes i alla fall. Kram/ Martina

Ni är två fantastiska systrar. Ni finns alltid där för mig, Ni finns där när jag mår dåligt och när jag mår bra. Jag hade aldrig klarat att packa lägenheten igår utan er hjälp. Jag yrade runt och ni packade. Ni fixade och ordnade när mitt kaos var som störst i mitt huvud. Jag fattade inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt var allt klart. Den sista kartongen packad och den sista tavlan nedplockad. Under några timmar, som för mig var en evighet och en sekund, tog ni tag i det som skulle göras. I dag, när jag tänker efter, minns jag inte mycket av gårdagen. Vi kom dit, jag köpte pizza, vi åt, jag plockade lite här och där, sen åkte vi hem. Jag älskar er.

I dag har jag valt tapeter till min nya lägenhet. Det känns bra faktiskt. När jag var och tittade på lägenheten i tisdags, kändes det inte bra. Jag tyckte den var liten och ful. Men när jag åkte därifrån kom jag på att det hade nog inte spelat någon roll hur lägenheten sett ut, jag hade reagerat likadant ändå. Hela det här året har varit en enda lång resa in i mitt psyke. Jag har tappat räkningen på de gånger jag ställts inför situationer som jag trodde jag var mentalt  förberedd på, men som fått mig att reagera på ett totalt oförberett sett. Jag har under hela året känt mig tilltuffsad och golvad, men jag har bestämt mig att inte ligga kvar. När vi var mitt uppe i sjukdomen och trodde vi rest oss lite, kom det alltid ett nytt slag. Nu har det värsta hänt och jag kan inte göra annat än att börja kampen tillbaka. Jag känner att den har börjat och till och med kommit ett stycke. Jag har i tanken börjat möblera lägenheten och det känns ganska bra.